En dag i alperna
OJ! Jag spelade in en liten video. Se där!
One of those really good days
Idag vaknade jag upp med träningsvärk i HELA kroppen efter att ha haft en såndär sjukt bra dag igår. Jag och den nya au-pair tjejen drog till Grand Montets och jag bara surfade ner för de där backarna med en underbar fri känsla i kroppen. Efter det så hämtade jag barnen i skolan och hade en underbar eftermiddag med dem. Vi tittate lite på film, lekte kurragömma, hoppade i sofforna och byggde lego. När de sedan skulle i säng var det inget tjafs och när jag sedan skulle i säng så somnade jag så fort huvudet låg på kudden.
Det var en väldigt bra dag. Dagen var Chamonix i ett nötskal. Precis sådär som det var då jag bodde här och precis så där som det ska vara. Träningsvärken idag gör mig inte sådär jätteglad men jag ska ändå sätta på mig mina boots nu och köra en sista vända i Grand Montets innan hemfärden sker imorgon bitti.
Jag, Min bräda och Alperna.
Lite fikapaus med en svensk.
Kurragömma och soffhopp med W.
Legobyggande med A.
Yes!!!
Hon siktar, hon drar iväg och YES!!! Hon är fanimej en snowboardåkare. Alla har ju sagt att det ska vara som när man lär sig cykla. Att när man har lärt sig det så kan man det sedan hela livet. Man glömmer det aldrig. Jag trodde inte på det. Jag trodde att jag skulle stå där i backen som ett fån. Men HEY! Jag är en snowboardåkare. Jag KAN fanimej det här. Jag bara hoppade av liften, spände fast brädan och drog iväg nerför backarna. INGA meatballfalls eller nåt. HEJ vad det gick! Och Hej, det är lika vackert som förut!
Det blev en heldag med den nya au-pair tjejjen. En FET heldag!
Honey, Im Back!
Det första jag gjorde var att fläta Ws hår och sedan gick jag på guidad visning genom huset för att se alla deras julklappar. Jag gjorde en lasagne och vi alla satt vid bordet som en liten familj. Sedan kollade jag och W på 'How To Train Your Dragon' som är vår gemensamma favvofilm. Imorgon ska jag upp tidigt och 'hit the slopes' med A. Snö! Snowboarding! YAY! Godnatt!
Som vanligt kan W inte sitta still och se normal ut när man ska ta en bild. Hej, jag känner mig lite hemma här.
Storm i Cham
Inatt sov jag i huset. Det var jag, Benjamin och lilla W i huset och mina vänner i ett tält på tomten. Under hela natten var det storm i Chamonix. Och då är det inte storm som i Sverige.. nu snackar vi STORM! Blixtar så ljusa och nära att de lyser upp hela huset, åska så hög att det känns som att huset ska explodera och så mycket regn att du inte kan se någonting när du kollar ut genom fönstret. Därför hade jag jättesvårt att sova. Lilla W också. Usch vad jobbigt det var.
Så, imorse, efter att ha lämnat lilla W på fritids så stack jag till lägenheten, tog en dusch, ringde skolan och sa att 'jag måste sova!' och sen la jag mig i sängen. Vilken härlig känsla det var. Sängen var så jävla go och varm och det var alldeles tyst runtomkring. Jag sov som en sten tills nu. Nu blir det frukost. 14:00. Jag behövde verkligen sova.
När man är vuxen får man äta vad man vill till frukost, sådetså!
Info och öl
En gammal vän till mig är här och hälsar på i Chamonix. Han är faktiskt inte här för att hälsa på mig utan för att säga hej till Mont Blanc. Igår drack vi öl och tog igen den tid vi missat och idag har vi varit runt i stan och druckit mer öl. Hah. Jag älskar att ha lite besök. Då får jag liksom verkligen visa hur coolt Chamonix är, för ofta fattar man det inte förrens man faktiskt är här.
Denna vän till mig har alltså planerat att komma hit till Chamonix och bestiga Mont Blanc. Han har vandrat i berg förut så gå vet vi att han kan. Men, att gå i sveriges berg och att gå i de franska alperna är inte riktigt samma sak. Därför tog jag honom och hans vän till Office de Haute Montagne idag. Det är en förening i Chamonix som ger gratis utbildning och information om bergen. Jag hade bokat en tid med Anne, som är en helt fantastisk guide där, och hon frågade ut boysen riktigt ordentligt. 'Kan ni det här?' 'Har ni övat på det här?'. Det visade sig, som vi alla visste från början, att både min vän och hans vän är väldigt oerfarna. Hon berättade därför om allt som kan hända när man är där uppe. Liksom om alla risker man tar när man tar beslutet om att faktiskt bestiga Mont Blanc.
En av mina andra vänner skrev till mig 'han är smart, han vänder om han märker att han kommer dö' men.. det handlar inte om det. Visst kan man vända men när folk dör så handlar det inte om att man inte vände. Det handlar om oförutsägbara saker såsom cravasser gömda i snö, stenfall uppifrån eller att man helt enkelt glider ner för berget. Igår var det en person som gick längst med 'stigen' upp till Mont Blanc, tog ett snedsteg, gled 800m nedför berget, skapade en avalanche med detta och gömdes i snö. Jag har inte hört några vidare nyheter om detta och vet därför inte om denna person överlevde eller inte, men hen kunde inte vända iaf.
Jag har varit med om att bekanta i Chamonix gått bort under året. Jag hoppas att det inte händer den här gången. Men, det ända jag kan göra är att ge informationen. Jag tog dem till Office de Haute Montagne och därmed gjort allt jag kan. Sedan är det deras beslut om de går upp eller inte. Massor av folk går ju faktiskt upp och klarar sig finfint. Det är bara att vinka av och önska lycka till!
Att äta frukost med Mont Blanc tycker jag om,
det ser ju riktigt mysigt ut där uppe.
Men, jag kommer nog aldrig att faktiskt gå dit.
De där stenväggarna
Som de flesta har förstått så är ju det största nöjet under sommaren klättringen. Jag har varit dålig på att uppdatera om den men nu försäkrar jag er om att den faktiskt händer! Den här gången som vi var i Gaillands så klättrade både barn och vuxna. Lilla W är sjuukt duktig måste jag säga. Hon känner liksom inga rädsla över huvud taget och tar sig hela vägen upp till toppen av repet. A är inte lika stencool.. Han blir liksom nervös när han är där uppe helt själv. Jag tror det är bra det där med klättring för barn. För väl där uppe måste hjärnan arbeta och de måste ta beslut själva om vart de aka och vart de ska sätta foten. Barnen är ju otroligt starka så de blir inte så trötta i kroppen. Det är mer hjärngympa än fysiskt påfrestande för dem.
Benjamin tog försökte sig också på lite klättring. Han har himla stora fötter så ingen vi känner har skor i hans storlek så han fick klättra i sina vanliga skor. Inte lika lätt men en liten runda fick han till.
Painkillers, my new best friends.
Ja jo. Jag körde på stenhårt och för att göra en lång historia kort så sitter jag nu hemma, sjukt illamående och med smärtstillande i högsta hugg. Ni undrar då självklart varför och svaret är att det där revbenet som liksom gjorde lite ont nu gör OTROLIGT ont och smärtan får mig att kräkas. Det är nog inte brutet men jag hade antagligen en liten spricka i det innan som bha sprack ännu mer igår.
Dagen var helt sjukt fet ändå!! Tog mig över till Vallorcine för första gången och det är så himla öppet och fint där! Offpisten är helt SJUKT härlig! Men ja, helt plötsligt under.. femte (?) åket så kände jag hur det brast i revbenet och jag föll ihop gråtandes. Lyckades faktiskt, med mina goggles fulla med gråt, ändå ta mig ner till botten utan att ringa nån mountain rescue. För usch, det skulle jag inte vilja. JuniaTaxi är för Junia och inte Josefin. eller hur? Haha!
The only way is to keep going.
Igår var en sjukt AWESOME day. Pojkvännen min lärde mig how to board off pist! Det var sjukt kul! Mycket roligare än att stanna på pisten faktiskt. Man kan liksom göra lite som man vill och man stöter inte in i en massa folk. När man faller så faller man också i en massa snö, sjukt gött för en noob! Lite jobbigt att ta sig upp ibland bha när snön är jävligt djup.. då äre tungt. Det är iaf mycket bättre än att vurpa på en isig pist, det gör ju ofta fan riktigt ont, även om mina swedish meatballfalls verkligen har gått ner antal.
När dagen börjar leda mot sitt slut när man är uppe i bergen så har man två val att göra. Antingen så tar man liften ner igen till botten ( Ja juste, för er som inte vet det så åker man alltså en STOR cablecar upp i bergen, hänger i bergen hela dagen och tar småliftar lite här och där, och sen i slutet av dagen tar man sig ner till dalen igen ) eller så kör man 'the homerun'. The homerun är alltså en slope, backe, som tar en hela vägen ner till stan igen. Den här backen brukar vara av röd färg dvs ganska brant men bred. Den brukar vara väldigt isig då den ligger längre ner i plusgraderna i stan och också blir besprutad med 'fejksnö' från snökanonerna. Backen brukar också vara sjukt crowded i slutet av dagen då de allra flesta tar sig ner till dalen och dessutom är den ganska lång. Efter en heldag på bräda är jag sjukt trött, lite grinig pga lack of food och lite mör i kroppen. Min kropp och min hjärna vill liksom inte hänga med lika snabbt som i början av dagen. DÄRFÖR bangar jag ofta på den där homerunen. Det är liksom inget kul. Jag tror inte att någon tycker den är speciellt kul men ALLA gör det för att det är sista chansen att få stå på skidorna för dagen.
Men igår bangade jag inte. Jag hade haft en sjukt fet dag på brädan och kände mig jävligt duktig. Därför när vi stod där vid den stora liften så var det sjukt lätt för grabbarna att övertala mig att köra homerunen den här gången. Så jag spänner fast brädan på mina fötter och tar mig nerför kanten. I samma stund som jag ser backen och hur många som är i den så ångrar jag mig men HEY ingen återvändo. Så jag kör safe och skiter i att försöka stajla eller hoppa runt på sidan av pisten. Står stadigt på brädan och svänger mig nerför i mitten av backen. Men såklart så ska jag trilla på den där jävla isiga FITTpisten! SÅKLART! Bara för att man har haft en skitbra dag och ska köra ett sista jävla åk. Så, efter typ halva den här låååånga homerunen så lyckas jag fastna på min 'toe edge', sätter knäna rakt i backen, BAM, ner med bröstet i backen, BAM, pannan slår i, BAM, brädan kommer efter och köttbullsmovet är igång, brädan kastar sig över mig och slår i framför mig, BAM, jag puttar upp mig själv med händerna och ställer mig på brädan igen, AJ!!!, hela kroppen bha sprutar ut adrenalin, knäna pumpar av smärta, jag har svårt att andas och nacken dunkar utav helvete. 2 sekunder, 3 sekunder, jag vänder på brädan och börjar åka nerför backen igen. Tänker 'no pain, no gain' och känner mig sjukt modig. Jag känner smärtan pumpa i kroppen under de resterande 7 långa minuterna jag står på brädan men ignorerar den och när jag väl kommer ner och spänner av mig så är den typ borta. Visst kände jag mig öm i kroppen men inte mycket mer. Men idag, idag ni, idag mår knäna inge bra, min nacke är riktigt öm och jag tror jag lyckades vricka till min vrist lite igen också. Bajs.
Men på onsdag, på onsdag är jag på't igen ska ni se!!
Trivs på en bräda.
Jag har varit ute varje dag i de franska underbara alperna med min feta snowboard. Asså hallå, Josefin?! Har du hittat något som du faktiskt kanske fastnar för? På riktigt? Jag blir helt förundrad över mig själv när jag drar iväg själv upp i bergen när ingen annan vill hänga på. Men hey, det är ju kul! Det är roligast de dagar då snön är mjuk dock.. de dagar då det är isigt gör det så jävla ont när man faller!! Man är ju fortfarande n00b.
värk, värk mera värk, mera värk så blir du stärk.
AHHHH ont i kroppen. Det känns som att jag skriver det varje dag men vafan AHHH vad ont ja har i kroppen. Inte nog med att jag åkte hela dagen så var vi tvunga att clear the drive från snö och is. Det var fan FULLT med is vilket gjorde det sjukt jobbigt. Man måste liksom choppa bort allt med en jävla metallpåle. Usch usch. MEN AHH vad kul jag hade i backen! Det är så jävla fett att ha en egen bräda. Jag känner mig fett cool. Är dock inte riktigt på skrivablogghumör så det blir inte mkt mer idag. Kroppen värker och jag ska soooova nu.
Stukad fot
I tisdags när jag var i Grand Montets och åkte skidor så blev det många meatballfalls och ett av de gjorde mig faktiskt illa. För det mesta när man trillar är det ju is tora drivor snö och man faller platt ner med fejjan först... men den här gången var jag liksom i pisten och föll snett framlänges så att benen vek sig skitkonstigt och jag blev liksom fast i den fallna positionen i typ 1 min innan jag kunde röra mig och då kände jag att jag liksom twisted my ankle. Fuck. No more skidåkning för mig den dagen, tänkte jag... men det finns ju bara en väg ner och det är backen.. Antingen är man en pussy, tar av sig skidorna och vandrar ner eller så fortsätter man åket. på 2 km.. nerför. Så det gjorde jag. FIFAN vad ont det gjorde hela vägen men det hade väl gjort lika ont om man hade gått ner? Och det hade ju tagit längre tid.. ?
Och ja juste. Grand Montets är fetmacoolt! 3300 m.ö.h och där uppe, ovanför molnen, satte jag på mig skidorna och åkte ner. Hur mäktigt?! och nej, det var inte på det första åket som jag gjorde det där fallet så ja jag hann åka mer än en gång. och för alla som vill uppleva detta med mig är ni välkomna att hälsa på! Chamonix är så jävla häftigt.
Snö, snö överallt.
Två väldigt trötta snygga 20åringar efter en dag i backen. Och ja juste, Ben ska åka och shoppa med mig för tydligen måste man ha mer än en outfit att använda i backen för att vara en av de coola peepsen och självklart vill jag ju vara de. Man måste ju represent when I live here! Kan ju inte se ut som en turist... tydligen. ^^
Swedish meatball skiing pictures.
VARNING!!!!
Det kan vara så att ni tittar på dessa bilderna och blir skitavis!
"A, ta en bild på mig och bergen!" Inte bästa bilden på mig men en FETMA FET utsikt!
Bild tagen från botten av barnbacken. Barnbacken ligger högst upp för där är det minst brant. wierd huh?
Swedish meatball fall.
Efter att ha åkt från toppen till botten av berget är jag såhär glad och fräsch.
Bildlöst
Åkte skidor idag igen som sagt. Swedish meatball falling down, again. På riktigt. Jag ser ut som en lila köttbulle. Det är fan omöligt att ta sig upp igen när man fallit. Idag åkte jag dessutom av pisten och in i ett jävla träd. Jisses! Men det måste ha varit för att mina ben inte orkade riktigt eftersom att jag åkte skidor igår också. När jag var ute idag så kände jag exakt vart träningsvärken kommer slå imorgon.
Bloggen har varit lite tom på bilder nu och det är för att appen för blogg.se inte funkar. Jag orkar liksom inte lägga över bilderna i datorn och tjafsa.. borde typ göra det.. för jag har en fet bild på mig från idag när jag står uppe i bergen i min ski outfit och bakom mig ser man bergskedjan lysas upp av solen. Men äsch! De kommer väl lyckas dra igång appen snart igen. :D
Se upp i backen!!!
Att fixa ihop hela skidutrustningen för familjen och lägga i bilen - piece of cake
Att få ut bilen från parkeringen och vår lilla gata - piece of cake
Att köra ut till Les Houches - piece of cake
Att parkera i Les Houches - en mardröm
Att åka upp för berget i teleferiquen - piece of cake
Att ställa sig på skidor för första gången på 7 år - piece of cake
Att sen försöka åka skidor i barnbacken - en mardröm
Att parkera i Les Houches vet ju alla vid det här laget att det alltid är en mardröm. (Ja, det är här W har sina danslektioner och ja, det är här jag parkerar varje onsdag.) Nu skulle vi iofs parkera i en annan ände av Les Houches så jag tänkte inte på att det var just Les Houches och såklart ska den här parkeringen vara ÄNNU mera kaos. För det första är den större och större parkeringar i Frankrike -är lika med- mera kaos. Det gör att de jävla fransoserna kan parkera kors och tvärs och hur de vill. Nu är ju detta otroligt svårt att beskriva med ord. Men tänk dig att några bilar står vågrätt efter varandra också är det några jävlar som kommer och ställer sig lodrätt, bakom bilarna och runt bilarna som står så jävla fint. Inte nog med det så skiter folk i vart det är fickor någonstans så de ställer sig heeela vägen ner i parkeringen och det gör att man inte kan köra runt om utan måste köra ner i en flik för att sedan BACKA upp igen. Förstår ni hur jag menar? Det slutar med att ja får hoppa ur bilen med walkie-talkien, söka efter en plats och sen anropa morsan som då fick köra bilen dit. Hon var i fliken precis bredvid men det tog henne 10 min att komma till mig. OMG jävla parkeringsFREAK! Heja Sverige, jag längar hem! Hade någon ställt sig lodrätt över 3 fickor på parkeringen utanför ICA Maxi hade ju typ hell brak loose? Eller har jag fel? Man gör ju bara inte så!
Att åka skidor. Hej å Hå! När jag ställde mig på skidorna och kände jag mig som Bambi på is. Jag såg säkert också ut som Bambi på is. Mitt första försök neröfr backen gick jävligt sakta och det första som slog mig var ju att det här var jävligt tråkigt. Mitt andra försök blev därför bara en enda stor vurpa eftersom att jag tog en jävla sats och fick mig en jävla fart nerför barnbacken. Mitt tredje försök bev något sisådär mittimellan och jag klarade mig ner hela vägen. A agerade skidlärare (Japp, 8 åring lärare till 21 åring!!), berömde mig för det tredje åket och tog med mig nerför en av de stora backarna. HÄR var det swedish meatball going down! På en halvtimme hade jag lyckats vurpa 5 gånger och tagit mig ungefär 200 m nerför backen. Då får ni mäta på det vis att varje vurpa är c:a 20 m så av detta va det kanske 100 m åkning och det är ju inte mkt! Att en vurpa kan mätas med c:a 20 m är ju för det första för att jag vurpar framåt på huvudet. Som tur är kommer den här svenska köttbullen inte långt eftersom att man bara kan rulla ett varv för sen slår skidorna i! Men de andra 15 m av fallet är ju faktiskt för att man försöker ta sig upp igen, å igen, å igen. Det blir också svårare när A står bredvid och gapskrattar sådär som barn gör så att det smittar av sig något otroligt. Där har vi en syn som man gärna skulle filmat och förevigat. Swedish Meatball krasching in the snow and then cant get up because of laughing to hard! HEJ Å HÅ!
Förutom att skidåkning inte riktigt är min grej kanske och att parkeringen var helvetet själv, så är det ju otroligt ball att bo här och otroligt ball att stå där uppe på berget å kolla ut över hela dalen och bergskedjan. När jag gör det, står där och känner mig lycklig, så saknar jag folk att dela det med såsom mina bästisar och min familj. Men mitt liv känns otroligt lyxigt just nu så skulle absolut inte byta det mot att åka hem och bo i Sverige igen. Ni är såklart att besöka mig!
Pics
En svettig rygg during a hiking. Tror aldrig jag varit såhär svettig någonsin förut.
Nöjd och solbränd Josefin efter att ha klarat en svår rute på klätterväggen.
Happy girl over here!
I went climbing again! Yääääh! Jag har varit aktiv på forumsidan chamshare och fick en till opportunity to klättra! Så jag drog hemifrån och till Les Gaillands. Där möter jag en supertrevlig amerikansk snubbe och en cool å lugn svensk. Jag fick klättra en omgång som jag är otroligt tacksam för eftersom att jag inte kan bidra med något annat. Klättringen var utmanande och efter halva vägen så gav jag upp. När jag var där så tänkte jag 'jag klarar inte mer' men nu i efterhand så ångrar jag mig såklart över att jag inte fick igång adrenalinet å bha körde! Att ge upp är annars inte riktigt min stil. Tycker jag iaf. Men när jag kom ner till marken igen så sa den amerikanska snubben att han var imponerad eftersom att det bara va min andra gång climbing. Gött!
Nu känner jag hur mina fingrar tog lite stryk och hur axlarna är lite ömma men skulle mer än gärna göra det igen imorgon! Här kommer en bild på min nyinköpta utrustning som användes för första gången idag! Såååå FETT!!!
Aiguille du Midi
Chamonix ligger 1035 meter över havet. Det är därför jag alltid får en ny solbränna när jag traskar ut på mina promenader. På 20 minuter kan man, med hjälp av en linbana, hamna 3842 meter över havet och man befinner sig då på L'Aiguille du Midi. Nu när jag hade mitt första besök i stan så var det självklart att detta äventyr skulle upplevas. Så vi äter vår supersmarriga hotellfrukost och beger oss ut mot linbanans dockningsplats.
VI gör det som turister gör mest. Vi ställer oss framför byggnaden och fotar linbanan från olika håll. Vi betalar alldeles för mycket pengar i kassan. Vi får stå i kö i 10 minuter, gå igenom ett par dörrar, stå i kö i 5 minuter och sedan traska in i den stora hytten. Hytterna ser ut som små bussar och vi noterar att det går in 72 passagerare. Det blir väldigt trångt och mitt sällskpa bötjar nojja över om det kommer vara en förare i hytten, om det går snabbt uppför och och vi kommer dö idag. Nu är vi båda jävligt nervösa för hur det ska gå och håller i varandra hårt när vagnen börjar åka uppför. NOTE - alla andra bara småtjattrar med varandra när de åker den här linbanan som har världsrekord i vertikal stigning som om de gjorde det varje dag. Helt sjukt! Min mor får lite smått panik och håller jävligt hårt i mig. Jag känner också hur det börjar krypa av obehag i min egen kropp.
Linbanan har ett stopp på mitten där man går ut, runt och ställer sig i nästa linbana. Här försöker min mamma banga.
Mor: Kolla hur högt upp det är vi ska! (pekar upp mot toppen som faktiskt ser jävligt obehagligt högt upp nu.)
Jag: Kan ju inte banga nu när vi är halvvägs.
Mor: Men kolla, man kan gå lite å ta en fika å åka ner igen.
Jag: Vi kommer ånga oss om vi inte åker högst upp nu.
Mor: Nehedå!
Jag: Vi har ju BEATALAT för att åka högst upp!
Mor: Det är bara pengar, jag snackar om mitt LIV här!
Jag skiter i att hon är smått panikslagen och drar in henne i vagnen. Den här biten var läskigare för den va lite vingligare, lite snabbare och när vi klev av va det halt å isigt. Väl på toppen så försvinner mamma bort i hjärnan och kan inte njuta av utsikten. Vi går runt till alla terasserna, fotar Mont Blanc och utsikten. Jag drar runt med morsan som panikar när vi ska gå över en liten bro och sedan uppför en ståltrappa. Den ståltrappan var jävligt obehaglig då det liksom var en 'hålig' trappa och man kunde se hur det stupade rakt ner undertill. Sen tar vi en liten fika och åker ner igen. Väl på marken är vi helt utslagna efter äventyret men kan iaf pusta ut och vara jävligt stolta över att vi är modiga kvinnor! We did it!
Bsst.. Pssst. Climbing.
Bsst, sms. Josefin vaknar. Öppnar mobilen och kollar med ena ögat öppet.
"Hey Josefin, Wanna go for a climb today? Oliver."
WHAAAAAA WIIIWAAAHAHHAA! STUDSAR UPP UR SÄNGEN. Känner hur adrenalinet går igång och bha JA! JA JAG VILL KLÄTTRA! Såklart vill jag klättra! JÄTTEGÄRNA! Wha! Å med den snyggingen! Klart man vill klättra med honom! FYFAN VAD KUL! Åh jag ska va så SNYGG å bra! Ska klättra FETT MED BRA ASSÅ! FETMA!
Sen känner jag att jävlar.. vilken reaktion jag fick där då. Du har ju precis vaknar så lugna ner dig nu och skriv ett sms tillbaka. Ett koolt sms som typ "Ahh yea sure" eller "Oh, you have time for me now?" men svaret blev faktiskt "YEA I would love to! When? Where? You really wanna climb with a rookie?!" send. Fan Josefin. Det där va ju inte alls koolt. Men med vidare eftertanke så bra Josefin, va dig själv. Bha kör, everybody loves Josefin, eller not. Men oftast. :) Man ska ju alltid vara sig själv!
Så, 16.30 @ Gaillands. Be there or be fyrkant! Jag dressar upp mig i leggings, ett tight långt linne och en slapp tröja ovanpå det. Nu kör vi. Jag går dit och nör jag kliver in på området så ser jag ett team tyskar med fett fula hattar som stressar upp för klipporna, en fett snygg vältränad man som solar sig i snabba solglasögon på en stor sten och en gammal man med käpp som tittar på tyskarna. Jag går mot den stora stenen och tänker bha 'Ihhk den där snyggingen ska jag klättra med!' Jag säger 'Hey You' när jag närmar mig och han studsar upp. Han smilar jättestort, tar av sig de snabba solbrillorna och har fantastiska leende bruna ögon. VI hälsar och han är riktigt charmig. Vi går direkt på't och han visar mig all the equipment man behöver, hur det funkar och vad vi ska göra. Det första man gör är ju att få upp ett rep längs med bergsväggen så han klättrar upp bit för bit, ankrar på bit för bit och när han gör detta så står ju jag på marken med den andra änden av repet och halar in eller släpper på beroende på vad han gör. Det känns väldigt overkligt när jag står där nere, tittar upp på honom och känner hur hans kroppsvikt drar i min kropp. Jag beundrar honom också eftersom att han är duktig. När han sedan har ankrat på den sista klämman så börjar jag fira ner honom. Här beundrar jag mig själv eftersom att jag är fett kool som bor i Frankrike, står i Chamonix och firar ner en snygg man från ett berg. Sen är det min tur att klättra och jävlar vad fet jag var! Värsta spiderman! Jag gjorde många fel såsom att jag var för nära klippan, drog mig upp med händerna och va för blyg med mina steg men over all sa han att jag va fett duktig! Det är otroligt koolt att klättra. Att titta ner, att titta upp, att titta runt, ner på honom, upp mot bergen, runt på skogen asså det är så fett att jag hamnade här i Chamonix av alla ställen. I love life.
Han klättrade en gång till och sedan jag en gång till. Att ta sig ner är nästan lika kul som att klättra upp! Den andra klättringen va mera challenging men han hejade på mig där nerifrån och jag fixade det. Jag är en tuff liten innerstadstjej! Efter de två klättringarna var så närmade sig klockan 19.00 och det började bli lite kallt. Vi packade ihop alla grejerna, småpratade lite, jag tackade så hiiiimla mycket för att han ville klättra med en rookie, vi agreed om att ses och klättra igen och absolut ska vi klättra när min mamma kommer hit nästa vecka! WHAAA!
(Psst, han sa också att om det regnar massor i helgen så kan vi ju alltid träffas och se en film hos honom.. tihihi.)
