Lunchrast i två timmar. Jag sitter på våning tre och äter min lunchmacka och mina selleribitar. Jag brukar aldrig ha med mig någon selleri till skolan men efter ett samtal med min syster i helgen så ska jag ta tag i och ändra mina vanor lite. Vad jag brukar ha med mig är en ost och skink-macka på vitt bröd, lite chips och en chokladbit. Till det dricker jag vatten. Vad vi diskuterade var att jag är så himla trött på min vanliga lunchrutin. Så, idag har jag med mig selleribitar till skolan. 

 

Jag sitter nästan helt själv här på våningen. Den ända jag delar den med är en snubbe som sitter tvär över fika-rummet. Han äter chips. Och efter varje chips han tuggar i sig så ser han till att slicka av allt salt från sina fingrar. Han slickar och suger på fingrarna och jag blir helt störd. Bara sluta, snälla? Jag skulle hellre sitta själv. 

 

I eftermiddag ska jag gå till Tesco med Benjamin. Där ska vi inhandla kvällsmat och lite mer mjölk.

 

Vad jag säger med det här inlägget är att Dublin är så jävla mycket vardag just nu. SÅ mycket vardag att jag blir trött på det. Jag fick över 80% på alla mina exams. Jag stod inför en utmaning och klarade den med bravur. Nu behöver jag en ny. En ny utmaning eller ett nytt äventyr. Jag sitter här och drömmer om framtiden och vart jag skulle vilja bo, när jag egentligen bara borde vara här i nuet. 

 

Jag måste hitta något att skaka den här vardagen med lite. Shakea upp den lite liksom.. men vad?

 

Jag trivs aldrig i min Comfort Zone, jag vill alltid hitta på något nytt.

Ibland är det inte så lätt att vara jag.