I vintras så sökte jag till lite olika universitet i världen och för fem dagar sedan så fick jag reda på att jag kommit in på ett av dem. Hawaii Pacific University. Jag är stolt över mig själv. Jag har kommit in på ett av USAs universitet och skulle kunna åka dit om två månader för att sedan efter fyra år stå klar med ett bachelor degree in business and management. Men jag har bestämt mig för att tacka nej. Imorgon ska jag skriva mig en liten novell om att jag tackar nej i år men mer än gärna går året efter detta. Varför? För att jag inte är redo.

 

När jag sökte till HPU i vintras så tyckte jag att jag var det. I vintras var jag nämligen odödlig. Jag hade brutit med allt i Sverige och dragit ut på äventyr helt själv. Jag kämpade med barn varje dag som inte brydde sig ett skit om vad jag sa. Jag hade påbörjat ett nytt förhållande även om jag var känslomässigt ostabil. Jag hade en vrickad fot och ett brutet revben men gav mig ändå ut i de snötäckta bergen på min snowboard. Jag var oövervinnerlig. Jag kunde göra allt.

 

Men idag så har jag tänkt efter lite mer. Jag är inte odödlig och jag kommer inte att klara av att bo på en Ö. Jag, Caroline Josefin med aquaphobia! Hur tänkte du där liksom? På en Ö som ligger så långt ifrån din familj som du kan komma. Nej, i år blir det ett nej. Jag vill inte påbörja någonting som jag, redan nu, känner att jag inte kommer att slutföra. Men nästa år kanske jag är redo. Nästa år vill jag vara redo. Nästa år ska jag vara redo. Det är mitt mål. Då drar jag ut på riktiga äventyr igen. Men tills dess så ska jag jobba med mig själv här i trygga Chamonix. 

 

Allt är möjligt men i sin egen tid.