Over and out.


Energin är som bortblåst. Vad hände? Jag mår kanske inte så bra just nu. Jag känner ingen motivation. Jag har gjort mycket den här veckan men kan inte skriva om det. Jag försöker men det blir inget bra. Jag vill skriva bra texter. 
 
Jag måste äta bättre. Nudlar, chips och kakor är liksom för lite. Så idag köpte jag lite sallad och två bananer. 
 
När man fäller en tår ner i skålen med nudlar.. ne. Skärp dig nu. 
 
Klart slut. 

Hemlängtan, ditlängtan?


Det där med hemlängtan, hur funkar det egentligen? Förr var det så enkelt. Var man inte hemma hos mamma och pappa så kunde man få hemlängtan. Man längtade till en plats där man hade sitt rum, sina föräldrar och sina kamrater. Men nu, vad är hemlängtan nu?

 

Igår åkte jag till IKEA med min supergoa granne Maria. Vi åt köttbullar, skrattade åt töntiga saker och spenderade €100 var. Väl hemma efter det så plockade jag upp allt jag köpt och inredde vår lilla lägenhet. Jag kände att €100 kanske var lite mycket.. men jag måste fan få det hemtrevligt. Jag kommer ju säkert att sitta inne mycket i vinter när det regnar och är kallt här i Dublin. Filtarna, ljusen och pepparkakorna kommer att behövas! Och är det inte mysigt här hemma, kanske jag inte trivs och får 'hemlängtan'. Men, hemlängtan vart?

 

Jag har inget barndomsrum att komma hem till. Inget hus där jag har växt upp. Inga grannar som jag känner. Jag har inte varit stammis i någon butik eller haft någon speciell mötesplats under typ ett träd med en bästis någonstans.

 

Hemlängtan.. man får nog modernisera det lite. Om jag inte skulle trivas här så skulle jag inte längta efter en plats, utan flera. Jag skulle längta efter att få dricka kaffe med far i hans lägenhet, spela kort med min moster och morbror vid deras köksbord, äta cashewnötter och dricka smoothies i ett kök med världens bästa kollega, sitta framför brasan i vinterhuset med au-pair familjen, gå längs med stranden i Malmö med alla mina systrar, spela tvspel med mina kusiner i deras mysiga källare, vara uppe hela natten och lösa världsproblem i Louiseköping, sitta i alperna och titta på bergstopparna med min pojkvän och att få laga mat, äta chips och dricka vin samtidigt med mina föräldrar i det lilla blåa huset. Allt det där och mycket mer är vad jag tänker på när jag känner hemlängtan.

 

Min moderna hemlängtan, eller ska vi kalla den ditlängtan? Kärlekslängtan? Längtan? Saknad.


Make it a good day


I wake up to Benjamin giving me a kiss on my forehead. It's 07:46 and he is off to work. He whispers to me that he loves me and then leaves the room. I can hear his footsteps as he goes down the stairs, I can hear how the front door creaks when he opens it and then how it slams behind him. I think I can even hear how he starts his car and drives away. All alone.
I'm going to make this a good day so I crawled out of bed, put my sweats on and walked downstairs. Made myself a bowl of cereal with strawberries and a cup of coffee. What can I accomplish today? The sky is the limit and the world is mine.
 
 

At the airport


What has happened today? My head is empty... I'm at Geneva airport and I don't really understand whats going on. Am I going to England now? Manchester?! And then I'm moving to Dublin? What the fuck is happening?

 

A year ago I lived in Stockholm. I was living comfortably and safe in a flat with a fun place of work and sharing this with someone who I thought was the love om my life. As we say in swedish, "It came as a bolt from above" when I suddenly desided to make a profile on aupairworld.net. And then when I made the decision to live in France for a year I chocked everybody. Especially myself. It might have been the best decision I've ever made.

 

Now, here I am, a year later. One year older but a lot more mature. Everything that I've done this year and everyone I've met has made me grow greatly. I am forever greatful for everything that I have got to experience during this year and today I am stronger and tougher. I've also realized that this is my life and no one else's. I don't have to think about what people think and expect of me! I can do whatever I want and whetever I feel like doing and this life will be amazing, like me! I am free!

 

 

 

Me and Ior, my trustworthy travel companion. 


Sentimental and Goodbye


Oh, Wow. There are so many things in my brain right now I don't know what to do. This day has been rather shattering. I'm so fucking happy about the move but also so fucking sad that I have to leave.
 
I made a visit to The Offiice Bar today. That wonderful bar where I've been working all summer. I left some stuff for a friend, got my last paycheck and said goodbye to my colleagues. It was tough. I got to hear so many great things about me and I got a lot of hugs. My boss, who reminds me a bit of Baloo in Mowgli, lifted me up and huged me hard. You know, so hard that it makes you loose your breath for a second or two. Then he said 'It has been a pleasure to work with you Josie!'. Well, Baloo, this summer would not have been the same without you and your bar! Working in a bar has been so much fun and my cheeks have been aching all summer because I've been smiling everyday at work. Therefor it was hard to say goodbye but I don't think anyone noticed that. When I left the bar my tears started streaming down my face and when driving back to Chamonix I couldn't see the road properly. But ehh, whatever! I'll be back! You just wait and see!!
 
After this visit I drove around a bit in Chamonix and said goodbye to some more people. Then I picked up A from the cap loisir. The night carried on as any other familynight and after dinner we started watching Despicable Me 2. In the middle of the movie I descided to take a drive around town again and say goodbye to 2 more friends. Ugh! The tears started streaming down my face again and as I drove back home it was hard to see the road, again. 
 
Now I'm sitting down in the bed where my Chamonix adventure first started and I'm trying to think about other stuff rather than the fact that I'm leaving. Like, that I'm finally going to live in a capital again (Yes, big city life) and that I'm going to get to kiss my wonderful Benjamin again tomorrow. I'm telling myself to think about stuff that makes me happy because I am! Lucky and Happy! Goodnight!
 
 
 
 
 
Me and a (former) colleague trying to get a good pic.. Oh..

A wise man once wrote


 
 
There are some people out there who can put words on a paper (or online) and speak for all of those who have a hard time being heard. Today this person is Ferrett Steinmetz. In my opinion he is a feminist. No, I'm not talking about the feminists that walk the streets of London shouting "DON'T SHAVE YOUR ARMPITS!". I'm talking about the real feminists who acctually care about the women. For me feminism is not about the women being physically equal to men but to be of equal value. Why would the dad "point guns at" the men his daughter date but not at the women his son date? Why could not the dad want his daughter to have awesome sex? 
 
Read the article and the comments below it. You will not regret it. I love this dad and he reminds me of my lovely dad. 
 

Books, for sure?!


Ja, for sure. Jag, Caroline Josefin, har beställt hem böcker. Jag ska läsa! Fatta?! Men, det ska nog gå bra. Alla böcker jag har beställt hem handlar nämligen om business management på olika sätt. Anledningen till att jag helt plötsligt beställt hem böcker är för att jag vill förbereda mig. Jag har ju faktiskt tid. Idag fick jag nämligen reda på att jag börjar den 16e september istället. Och det är ju faktiskt en jävla skillnad från den 2a som det var från början. 
 
Så, ikväll har jag varit helt fastklistrad vid datorn i fascination av hur jävla mycket research det finns inom management. Det finns jättemånga kända managementpersoner och massor av böcker av olika slag. Det som var bäst med att sitta och läsa om business management på internet va att jag tyckte det va kul och fascinerande. Jag tror verkligen att jag lyckats pricka rätt utbildning den här gången. Nu hoppas vi bara på att detta nya äventyr går smooth!! 
 
 
Det här är en av böckerna. Den var nummer ett på många 'Top 25 Management Books' listor. Jag är redo att bli fascinerad och inspirerad av böckerna jag har beställt hem. Jag är också redo för studentlivet!! Jag kommer sitta där i klassrummet den första dagen och förstå precis vad läraren pratar om när han droppar kända namn och termer inom ämnet. Förhoppningsvis. Troligtvis. READY!!

Hit me!


Fått ett bakslag.. kan man kalla det så? Nyp mig, är det på riktigt? Jag vet fan inte vad som händer längre känns det som. Jag har missade samtal på telefonen både från DBS och HPU och vad har jag gett mig inpå? Det var ju så jävla bekvämt att bara bo i alperna och jobba lite då och då. Vad hände? Varför vände jag upp och ner på min tillvaro? SÅ jävla typiskt mig.
 
Det är så mycket i mitt huvud nu. Jag får verkligen inte ihop det. Livet. En vän till mig sa 'Livet'. Josefin. Det är bara livet som leker med dig. Livet som händer, här och nu. Tacka och ta emot. Vad som än händer så blir det bra tillslut. 
 
Det är bara svårt att förstå när man har så mycket i tankarna. Undra hur detta ska sluta. Förlåt för ett superflummigt inlägg, men jag är fa-an så förvirrad! Ibland när jag vaknar på morgonen så känns som att jag ska vakna upp i Stockholm igen. I min lilla säng i mitt lilla rum och sedan skutta iväg till min lilla juicebar. Det var så lite som hände då. Nu är det så mycket.
 
 

Jag har inget att visa


Idag hölls det en presentation i klassen igen. Hen som höll presentationen pratade om konst och visade upp målningar som hen gjort här i Chamonix. Många målningar som tagit mycket tid och man kan se att hon använt massor av olika tekniker. 
 
Men jag då? Jag har hållt den här bloggen levande i snart ett år. Det krävs kretivitet, teknik och mycket tid för att faktiskt hålla igång en blogg. Det är många som inte förstår det och många som tycker det är skittöntigt med bloggande. Jag tror att det är för modernt fortfarande. Det ser så enkelt ut? Precis som med teater.
 
På gymnasiet så gick jag Estetisk Teater och det är något jag är stolt över. Jag lärde mig mycket om mig själv och om hur andra människor fungerar. Jag fick ovärderlig kunskap om känslor och realtioner som jag använder mig av dagligen. Men under min tid på gymnasiet kändes det som att vi inte gjorde mycket och alla andra som gick andra program frågade mig 'vad lär ni er egentligen?'. Jag visste nog inte riktigt svaret själv just då, för back then var allting bara jättekul. Men när samhällarna lärde sig om ekonomi lärde jag mig hur jag uppfattas i ett rum. Hur min närvaro påverkar andra. När naturarna lärde sig om atomer och hur kroppen fysiskt fungerar så lärde jag mig hur jag kan uttrycka mina känslor eller andras känslor. När de som gick teknik lärde sig om tekniken för mekaniken lärde jag mig tekniken för att tala och bli hörd. Men hur visar man det? Det kan man inte. 
 
Man kan höra om hen sjunger bra, se om hen målar bra, förstå om hen räknar bra men det är svårt att visa om hen dramar(?), spelar teater(?), för sig(??) bra. Det finns inte ens något riktigt ord för det. Men det vi gjorde tror jag alla som gick i samma klass som jag värderar idag. 
 
Det känns likadant med bloggen. Det är mycket skrivande som 'försvinner' ut i cyberrymden. Massor av tid som läggs ner men som inte syns. Men jag lär mig mycket genom det. Mitt skrivande har utvecklats massor och jag har upptäckt ännu ett sätt att nå ut till folk. Det finns massor av teknik i bloggande och helt sjukt mycket teknik inom teatern. Men det är ju så enkelt! Eller? För jag har ju inget att visa. Lite texter på internet och några MVG i scenisk gestaltning, vad är det jämfört med en lång nästan omöjlig matematisk uträkning eller en helt otrolig målning av Mont Blanc?
 
Teaterapor - Jag älskar er.
 
 
Se mer bilder från våra teaterperioder
och från vår studentexamen
på Maya Rosengrens fantastiska blogg.
 

Life changes quick


Ibland, som nu, så finns det inte mycket tid. Ibland, som nu, har man så mycket i huvudet att det inte går att koncentrera sig på något. Ibland, som nu, flyter livet på riktigt bra. Ibland, som nu, är man riktigt riktigt lycklig. 
 
De senaste dagarna har varit helt underbara och jag har ont i mina kinder för att jag har haft ett konstant leende på läpparna. Dagarna har varit fyllda av restaurangbesök, underbart sällskap, fantastiska nyheter och flyt. Flyt är ett riktigt konstigt ord men just nu så har jag flyt. Men, flyt är kanske fel ord.. Det är som Ingemar Stenmark säger "Tur? Det verkar som att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag!" Det är väl samma med flyt? Jag hade ju inte haft sånt flyt om jag inte hade gjort alla de där förberedelserna. 
 
Nu vet jag att jag skriver lite hemligt här.. Men det händer så mycket i mitt huvud just nu att det är svårt att förklara det i ord. För att vara lite mer konkret så sitter jag just nu på La Terrasse där Benjamin jobbar, dricker varm choklad och planerar framtiden. Framtiden har förändrats drastiskt de senaste två dagarna. Bl.a. har jag sagt upp mig från mitt jobb. Känner du någon som skulle vilja ha världens bästa au-pairjobb i de franska alperna? Kontakta mig! Jag har nämligen bestämt mig för att inte spendera kommande år i underbara Chamonix. Varför? Det blir mer om det imorgon.
 
 
"Hä ä bar å´ åk!" Ingemar Stenmark

Odödlig eller ej?


I vintras så sökte jag till lite olika universitet i världen och för fem dagar sedan så fick jag reda på att jag kommit in på ett av dem. Hawaii Pacific University. Jag är stolt över mig själv. Jag har kommit in på ett av USAs universitet och skulle kunna åka dit om två månader för att sedan efter fyra år stå klar med ett bachelor degree in business and management. Men jag har bestämt mig för att tacka nej. Imorgon ska jag skriva mig en liten novell om att jag tackar nej i år men mer än gärna går året efter detta. Varför? För att jag inte är redo.
 
När jag sökte till HPU i vintras så tyckte jag att jag var det. I vintras var jag nämligen odödlig. Jag hade brutit med allt i Sverige och dragit ut på äventyr helt själv. Jag kämpade med barn varje dag som inte brydde sig ett skit om vad jag sa. Jag hade påbörjat ett nytt förhållande även om jag var känslomässigt ostabil. Jag hade en vrickad fot och ett brutet revben men gav mig ändå ut i de snötäckta bergen på min snowboard. Jag var oövervinnerlig. Jag kunde göra allt.
 
Men idag så har jag tänkt efter lite mer. Jag är inte odödlig och jag kommer inte att klara av att bo på en Ö. Jag, Caroline Josefin med aquaphobia! Hur tänkte du där liksom? På en Ö som ligger så långt ifrån din familj som du kan komma. Nej, i år blir det ett nej. Jag vill inte påbörja någonting som jag, redan nu, känner att jag inte kommer att slutföra. Men nästa år kanske jag är redo. Nästa år vill jag vara redo. Nästa år ska jag vara redo. Det är mitt mål. Då drar jag ut på riktiga äventyr igen. Men tills dess så ska jag jobba med mig själv här i trygga Chamonix. 
 
Allt är möjligt men i sin egen tid.
 
 

Jag orkar nog.


Jo jag orkar nog. Just nu sprängs min hjärna av tankar och jag får faktiskt ner dem i ett worddokument. Helt otroligt. Sida efter sida växer det. Det är så himla coolt när man kommer igång. Jag behövde nog bara vara själv lite. För nu är det fan inget stopp.
 
Har dessutom också en massa nya ideer för bloggen. För just nu så handlar den inte så mycket om frankrike. Det är mer ref-lektioner än berg och mer för mig än för er kanske. Vi får se vad som händer. Om det händer nått. Håll ögonen öppna för förändringar!

Learn french and be happy!


Nytt projekt på G! Jag ska gå på lektioner i franska här i Chamonix! Så just nu sitter jag och läser en massa info om CSN. Det är ju sådär lagom kul.. Anledningen till att jag ska ta franskalektioner är ju för att jag har bott här i alperna i ett år nu men franskan är ändå inte på topp. Att beställa en baguette och fråga hur någon mår går ju finfint. Men när det kommer till det där 'tjena hur är läget? läste du den där artikeln om hur '33 anledningar till att feminism behövs' har exploderat på internet och också blivit översatt till engelska? Gud vad jag skulle vilja möta den personen/personerna som satte ihop det!'. Det där med att liksom ha en konversation om vad man tycker och tänker känner jag ju inte att jag kan ha på franska. Därför ska jag nu lära mig det. Sådetså.
 
Detta betyder också att det inte blir någon mer sverigeresa för mig i sommar. Franskakursen börjar den 17e Juni och slutar den sista veckan i augusti.. MEN alla mina älsklingar, ni är mer än välkomna att besöka mig här!! 
 

Födelsedag


Juste. Om två veckor blir jag 22 år. Hela jävla 22. Tänka sig vad vuxen man kan vara. Det är ju både bra och dåligt.

Bra eftersom att jag får göra precis vad jag vill. Livet är här och nu och friheten som 22åring är ju gränslös. Förutom kanske the limit of cash.. Men annars har jag inga riktiga ansvar än som hus eller barn eller ens hund. Så jävla skönt. Känslan av att jag kan göra vad som helst imorgon.

Det dåliga med att fylla 22 är väl att jag inte kommer vakna med skönsång, frukost och paket. Paket som oftast innehöll precis vad jag ville ha. För just den här födelsedagen önskar jag mig en cykel. Åhhh vad jag vill ha en cykel här i Cham. Men de är fan omöjliga att få tag på.. Alla som bor här vill ju ha en och därför säljs de onödigt dyrt.

Men Grattis till dig själv Josefin. Ha en bra födelsedag utan cykel. Du är ju faktiskt otroligt lycklig ändå.


Hemma va där


Tillbaka i Chamonix. Här regnar det och bergen är täckta med snö. Om 2 dagar är det juni. Det kan man verkligen inte tro. Men efter att ha snackat med lite folk här så är det tydligen himla dåligt väder i hela Europa. Växthuseffekten. Gotta love it.

Sverigeresan var helt sjukt bra! Jag lyckades få i mig köttbullar å fiskgratäng å falafel å korvstroganoff å tamnack thai å grillade ribs å gräddbullar å godis å kanelbullar å en massa bacon. Utöver det så vart det fina dagar med långa promenader, fika i massor, lite sightseeing och rensning av saker på vinden. Jag har lyckats samla på mig en del grejer eftersom jag har flyttat runt en massa och det mesta av dessa grejer är på föräldrarnas vind. Men lite fick jag med mig tillbaka till Chamonix. När jag kom tillbaka till Cham igår så slogs jag av en helt ny känsla. En känsla som varit ganska främmande för mig de senaste åren... Känslan av att vara hemma.

När jag öppnade dörren och tog några steg in på den fula heltäckningsmattan så kände jag den. Hemma. Mitt lilla fula kök, min stora sköna säng, mitt badkar som aldrig går att skrubba riktigt rent och min man. Bakom mig precis vid ytterdörren står Benjamin. Som jag delar allt det här med. Knäppa, konstiga men ack så fina Benjamin. Hemma.

När jag cyklade ifrån mina kusiners hus i måndagskväll efter att ha nattat dem och sagt hejdå så grät jag. Efter att ha sagt godnatt till min mamma lite senare så grät jag igen. Under tisdags morgonen så var jag grinig och tjurig på Benjamin. När vi sedan drog till tågstationen för att åka över till Danmark så ringde jag Louise och efter det grät jag igen. Hejdå Sverige. Men det är lugnt. Nu är jag hemma och jag har samlat på mig massor av kärlek i Sverige. Dessutom har resan gjort mig redo för ännu mera äventyr. Så, here we go again!! I'm ready!!

( Ps. Chamonix, jag vet att det ska regna 40cm varje dag denna vecka men skulle du kanske, kanske, för min skull kunna skippa det? Snälla?!)


Fall is coming


Just nu sitter jag i huset i Chamonix och äter en broccolipasta medans jag väntar på att tvättmaskinen ska bli klar. Mina tankar vandrar iväg och fantiserar om hösten. Jag fantiserar om vart jag kommer vara, vad jag kommer att göra och vem jag kommer att hänga med. Hösten 2013 kan bli densamma som 2012, dvs att jag bor i Chamonix och jobbar som au-pair fortfarande, eller så är jag på andra sidan jordklotet och gör något helt annat.
 
THE SKY IS THE LIMIT
 
För det har jag planerat att den ska vara. Jag har sedan januari månad varit så inspirerad av mig själv och av folket i Chamonix att jag för hösten har skapat mig massor av alternativ att välja mellan. Man kommer ju ingenstans om man tror att allt ska lösa sig av sig självt. Det är ju så klassiskt. Det är ju vad alla försöker berätta för dig under din uppväxt. Eller, i alla fall under min uppväxt. Det har också alltid funkat för mig. Jag kämpar alltid. Så fort som jag hittar något jag vill ha eller som jag vill uppnå så ser jag till att komma i mål. 
 
VILL - KAN
 
Vill man så kan man. Den påminnelsen fick jag igår då jag kollade på Biggest Loser på tv4play. Den personliga tränaren Mårten i programmet skrev det stort med en svart permanent penna på den vita gymväggen. VILL - KAN. Anledningen till att jag började kolla på BL i år var för att Katarina va med. Katta gick avgångsklassen på Heleneholms gymnasium det året som jag började där. Jag har aldrig haft en riktigt konversation med henne vad jag kan minnas och hon minns nog inte mig alls men, av någon anledning, så har hon alltid inspirerat mig. Jag har alltid följt henne på fejjan, via hennes bloggar och nu på tv4. Men det är inte bara hon som inspirerar i BL, alla deltagarna är ju helt fantastiska!! Mårten också. Tummen upp för honom. Hela programmet visar verkligen att man kan om man vill. 
 
IT'S MY LIFE AND IT'S NOW OR NEVER
 
Kloka ord. Precis så känner jag nu och jag är så himla nyfiken på vad som kommer att hända i höst!! Som sagt har jag skapat många möjligheter och jag kommer nog att stå inför svåra val i sommar men det är bara att köra på för faan! Det är mitt liv, mina ambitioner, min vilja, jag kan och det är now or never. SÅ DET SÅ!

Jag gråter ju så lätt...


... när jag säger hejdå till någon. Den här gången var det Benjamin. Även om vi ses på onsdag så gör det liksom ont i hjärtat när jag ser honom genom det där fönstret på tranferbussen. Jag försöker att tänka på hur kul det kommer bli när vi möts i hans lilla hemstad i England om 4 dagar men det funkar liksom inte. Jag sitter ändå här i lilla lägenheten och gråter. Det är så svårt för mig att se det där finaste jag har åka ifrån. Jag vet varför också. 
 
Förhållandet som jag var i innan jag flyttade till Chamonix var ju inte det bästa kanske. Det där förhållandet som jag fullständigt bara kastade mig ur tillslut. Jag kände mig lite som en duva som släpptes fri från en bur då. Buren var i sig helt fantastisk med massor av kärlek och omtanke, men ändå en bur. Den andra personen kände nog likadant då. Vi var nog två duvor i en bur och när jag lyckades öppna luckan som tog oss ut så flög vi båda långt, långt ifrån varandra. 
 
Grejen med det förhållandet var att under långa perioder var det ett distansförhållande. Så det vart många hejdå. Många gånger såg jag den där personen, som jag då älskade något otroligt mycket, åka iväg från mig. Vilket gör det svårt för mig idag att se folk åka ifrån mig. Även om man kommer att mötas igen så kan man inte vara säker på när, var och hur.. och just nu så sitter jag ensam här, i min lilla lägenhet i lilla Chamonix och gråter.
 
Min fina Benjamin. Jag längtar redan till onsdag.
 

Indignation


Jag har ingen aning om vad det betyder. Ordet alltså. Indignation. Ska väl kolla upp det. För det heter boken som  jag läser just nu. Varför läser jag ännu en bok frågar ni er då? Jo, för att utmana mig själv än en gång.
 
En bästis sa till mig en gång, angående att gå till gymmet, att man får inte sätta för höga mål. Sätter man ett mål på att 'nu ska jag fan till gymmet 4 ggr i veckan!!' och sen inte når upp till det då blir man besviken på sig själv. Man blir också okej med att inte nå upp till målen. 'Det är lugnt om jag inte går idag heller för jag gick ju inte igår så jag kan ändå inte nå upp till 4ggr denna veckan'. Man hamnar liksom i 'whatever'-mode. Boken som jag lånade förut var ju fan lika tjock som bibeln. Fatta att sätta ett högt mål. Liksom låt oss läsa denna tegelstenstjocka bok när vi inte läst något alls på ett halvår. Ne, det gick inte. Så, jag gick tillbaka med den boken och lånade en betydligt kortare bok. Smalare. Med större text. Något jag klarar av.
 
Nu har jag läst mer än halva. Jag blir stolt över att jag läst mer än halva. Det är så det ska vara när man sätter mål. Man ska känna att man kan nå dem och att man blir glad när man är på väg dit. Vi får se om det funkar hela vägen. Boken är bra so far.
 

To book or not to book.


Nejmen, det där gick ju inte så bra.. Jag har bara 4 lånedagar kvar nu. 4. Jag är fast mitt i tredje kapitlet. Nu på morgonen så valde jag också datorn framför boken. Datorn har liksom mycket mer att erbjuda på något sätt. Boken bjuder liksom på en lång historia medans dagensnyheter.se bjuder på flera små historier. Historier som är aktuella nu. Historier som gör skillnad i den här världen och som faktiskt betyder något. Den där kärlekshistorian i boken intresserar inte mig alls när jag kan läsa att de hittade en granat vid kalmars stadsmur eller om Boston eller om Kim Jong-Un. ( Har ni sett alla posts om diktatorn på 9gag.com BTW? Såååå skojjiga! Hihihi! )
 
Det kan också vara för att jag befinner mig i min egen världshistoria. Den där boken gör mig liksom inte ett dugg när jag sitter här själv med kärlek och frihet och not a care in the world typ. Boken får nog åka tillbaka till biblioteket utan att vara färdigläst av mig. Den gör sig bättre i händerna på någon annan som känner att de behöver fly vardagen lite... Själv lutar jag mig tillbaka i min limegröna bikini, tar ett djupt andetag och njuter av solen och Mont Blanc. Idag ska jag nog bara äta jordgubbar till lunch.

För ovanligheternas skull.


Det är absolut inte min stil och ingen jag känner skulle gissa på att jag gör det jag gör just nu. Men för ovanligheternas skull så läser jag en bok. Visst, japp, jag läser en bok. Jag har än så länge faktiskt läst 1 1/2 kapitel. Awesome huh? Boken lånade jag på biblioteket här i Cham. Japp. Jag gick alltså till biblioteket också! Men det har vi Benjamin att tacka för. Han är liksom lite av en boknörd och det är ju kul att det smittar av sig!
 
One Day, skriven av David Nicholls. Den handlar om hur två personer blir kära i varandra samma dag som de går ut univeristetet. De håller sedan kontakten via brev och efter 20 år så blir de väl tillsammans.. tror jag? Men iaf. Den handlar om äkta kärlek och kärlek som liksom aldrig försvinner. Hur man kan komma att älska någon över bara en natt och hur det sen kan hålla i sig föralltid. Det är ju precis den kärleken som jag alltid har trott på. Att har man älskat någon någongång så kommer man alltid att älska den personen. Jag tror inte att kärlek försvinner. Så jag hoppas att boken slutar bra. För ett ledsamt slut vill jag inte ha, usch nej. Älskar man rätt så blir det ett lyckligt slut. Så är det bha. Tack! 
 
Det har gjorts en film av boken också.. funderar på att skippa läsandet och bara ladda ner filmen. Men det är kanske att ge upp? Och att läsa boken är ju bra för mitt engelska ordförråd.. ? Vi får se om latmasken i mig kickar in snart. Men tills dess är jag en bokmal, för det är väl såna som läser? Eller? 

Earlier