Jag står framför spegeln i badrummet i min bikini. Hela min kropp skakar samtidigt som jag står helt stilla med blicken fokuserad i mina egna spegelvända ögon. Det gör otroligt ont i halsen och tårarna bränner i huvudet på mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur ska jag hantera det här? Jag kan inte fokusera mina tankar. Det känns liksom inte som att jag har någon hjärna längre. Panik. Jag får panik.

 

Jag och Benjamin blev medbjudna till Lake Passy idag. När jag satt och drack mitt kaffe tillsammans med Mont Blanc så ploppar Benjamins huvud ut genom balkongdörren;

- Wanna go to Lake Passy today babe? Some other people are going and we can come.

Jag svarar med ett 'Ahh jovisst' varpå Benjamins huvud försvinner in igen och jag hör hur han pratar med någon i telefonen. Redan här börjar det. Paniken. Jag känner hur den börjar fylla min kropp men jag ignorerar den. Jag dricker upp mitt kaffe långsamt och går sedan in i lägenheten. Jag letar upp min bikini i den stora IKEAbyrålådan och går in på toaletten. Jag byter om och ställer mig sedan och stirrar på mig själv i spegeln. Här kan jag inte stoppa det längre. Känslorna.

 

Vatten. Fobi. Livet suger. Panik. Varför är jag så förbannat rädd för vatten?

 

Jag har aldrig kunna bada som alla ni andra badar. Jag har aldrig känt mig bekväm med den där blöta massan omkring mig. Det är något med vatten som jag inte förstår mig på. Många gånger i livet har jag gått igenom perioder då jag inte ens har kunnat duscha ordentligt. Jag har fått tvinga mig in duschen och så har jag schamponerat och tvålat in mig med panik i kroppen för att sedan kasta mig ut igen. Jag har alltid försökt att motarbeta min panik. För jag vill inte ha den här. Jag hatar den. Mest av allt på hela jorden så hatar jag min panik för vatten. Men precis lika lite som jag har valt att ha den kan jag plocka bort den.* Det är panik och för varje gång som jag upplever den så växer den sig större och större. Varje gång som jag har försökt motarbeta den och satt mig i den där jävla situationen att 'jag ska fanimej bada' så bara göder jag min panik. Jag tar mig bara ännu närmare det som den tycker är så obehagligt. Idag så bröt paniken ut redan vid tanken på att bada och min kropp skakar fortfarande men mina tårar har upphört.. såhär en timme efter det att jag fick frågan. 

 

*Det känns som att ingen förstår mig. Är jag ensam? Kommer jag att leva med det här i resten av mitt liv?

 

Det här är första gången som jag skriver om det. Det här är första gången någonsin som jag har öppnat upp mig om min panik. Det är för att jag har accepterat den och det är ingen idé att smyga med den. Jag har ingen aning om vart den kommer ifrån och jag har ingen aning om hur jag kan bli av med den. 

 

Vi kommer inte att åka till Lake Passy idag. Vi stannar i sjö- och havfria Chamonix. Tacka vet jag torra land.