Igår var en sjukt AWESOME day. Pojkvännen min lärde mig how to board off pist! Det var sjukt kul! Mycket roligare än att stanna på pisten faktiskt. Man kan liksom göra lite som man vill och man stöter inte in i en massa folk. När man faller så faller man också i en massa snö, sjukt gött för en noob! Lite jobbigt att ta sig upp ibland bha när snön är jävligt djup.. då äre tungt. Det är iaf mycket bättre än att vurpa på en isig pist, det gör ju ofta fan riktigt ont, även om mina swedish meatballfalls verkligen har gått ner antal.

 

När dagen börjar leda mot sitt slut när man är uppe i bergen så har man två val att göra. Antingen så tar man liften ner igen till botten ( Ja juste, för er som inte vet det så åker man alltså en STOR cablecar upp i bergen, hänger i bergen hela dagen och tar småliftar lite här och där, och sen i slutet av dagen tar man sig ner till dalen igen ) eller så kör man 'the homerun'. The homerun är alltså en slope, backe, som tar en hela vägen ner till stan igen. Den här backen brukar vara av röd färg dvs ganska brant men bred. Den brukar vara väldigt isig då den ligger längre ner i plusgraderna i stan och också blir besprutad med 'fejksnö' från snökanonerna. Backen brukar också vara sjukt crowded i slutet av dagen då de allra flesta tar sig ner till dalen och dessutom är den ganska lång. Efter en heldag på bräda är jag sjukt trött, lite grinig pga lack of food och lite mör i kroppen. Min kropp och min hjärna vill liksom inte hänga med lika snabbt som i början av dagen. DÄRFÖR bangar jag ofta på den där homerunen. Det är liksom inget kul. Jag tror inte att någon tycker den är speciellt kul men ALLA gör det för att det är sista chansen att få stå på skidorna för dagen. 

 

Men igår bangade jag inte. Jag hade haft en sjukt fet dag på brädan och kände mig jävligt duktig. Därför när vi stod där vid den stora liften så var det sjukt lätt för grabbarna att övertala mig att köra homerunen den här gången. Så jag spänner fast brädan på mina fötter och tar mig nerför kanten. I samma stund som jag ser backen och hur många som är i den så ångrar jag mig men HEY ingen återvändo. Så jag kör safe och skiter i att försöka stajla eller hoppa runt på sidan av pisten. Står stadigt på brädan och svänger mig nerför i mitten av backen. Men såklart så ska jag trilla på den där jävla isiga FITTpisten! SÅKLART! Bara för att man har haft en skitbra dag och ska köra ett sista jävla åk. Så, efter typ halva den här låååånga homerunen så lyckas jag fastna på min 'toe edge', sätter knäna rakt i backen, BAM, ner med bröstet i backen, BAM, pannan slår i, BAM, brädan kommer efter och köttbullsmovet är igång, brädan kastar sig över mig och slår i framför mig, BAM, jag puttar upp mig själv med händerna och ställer mig på brädan igen, AJ!!!, hela kroppen bha sprutar ut adrenalin, knäna pumpar av smärta, jag har svårt att andas och nacken dunkar utav helvete. 2 sekunder, 3 sekunder, jag vänder på brädan och börjar åka nerför backen igen. Tänker 'no pain, no gain' och känner mig sjukt modig. Jag känner smärtan pumpa i kroppen under de resterande 7 långa minuterna jag står på brädan men ignorerar den och när jag väl kommer ner och spänner av mig så är den typ borta. Visst kände jag mig öm i kroppen men inte mycket mer. Men idag, idag ni, idag mår knäna inge bra, min nacke är riktigt öm och jag tror jag lyckades vricka till min vrist lite igen också. Bajs.

 

Men på onsdag, på onsdag är jag på't igen ska ni se!!