Jag gråter ju så lätt...


... när jag säger hejdå till någon. Den här gången var det Benjamin. Även om vi ses på onsdag så gör det liksom ont i hjärtat när jag ser honom genom det där fönstret på tranferbussen. Jag försöker att tänka på hur kul det kommer bli när vi möts i hans lilla hemstad i England om 4 dagar men det funkar liksom inte. Jag sitter ändå här i lilla lägenheten och gråter. Det är så svårt för mig att se det där finaste jag har åka ifrån. Jag vet varför också. 
 
Förhållandet som jag var i innan jag flyttade till Chamonix var ju inte det bästa kanske. Det där förhållandet som jag fullständigt bara kastade mig ur tillslut. Jag kände mig lite som en duva som släpptes fri från en bur då. Buren var i sig helt fantastisk med massor av kärlek och omtanke, men ändå en bur. Den andra personen kände nog likadant då. Vi var nog två duvor i en bur och när jag lyckades öppna luckan som tog oss ut så flög vi båda långt, långt ifrån varandra. 
 
Grejen med det förhållandet var att under långa perioder var det ett distansförhållande. Så det vart många hejdå. Många gånger såg jag den där personen, som jag då älskade något otroligt mycket, åka iväg från mig. Vilket gör det svårt för mig idag att se folk åka ifrån mig. Även om man kommer att mötas igen så kan man inte vara säker på när, var och hur.. och just nu så sitter jag ensam här, i min lilla lägenhet i lilla Chamonix och gråter.
 
Min fina Benjamin. Jag längtar redan till onsdag.
 

Say Something

Comment here:

Name:
Remember me?

E-mail: (will not be published)

URL/Blogadress:

Comment:

Trackback