Chamonix ligger 1035 meter över havet. Det är därför jag alltid får en ny solbränna när jag traskar ut på mina promenader. På 20 minuter kan man, med hjälp av en linbana, hamna 3842 meter över havet och man befinner sig då på L'Aiguille du Midi. Nu när jag hade mitt första besök i stan så var det självklart att detta äventyr skulle upplevas. Så vi äter vår supersmarriga hotellfrukost och beger oss ut mot linbanans dockningsplats.

 

VI gör det som turister gör mest. Vi ställer oss framför byggnaden och fotar linbanan från olika håll. Vi betalar alldeles för mycket pengar i kassan. Vi får stå i kö i 10 minuter, gå igenom ett par dörrar, stå i kö i 5 minuter och sedan traska in i den stora hytten. Hytterna ser ut som små bussar och vi noterar att det går in 72 passagerare. Det blir väldigt trångt och mitt sällskpa bötjar nojja över om det kommer vara en förare i hytten, om det går snabbt uppför och och vi kommer dö idag. Nu är vi båda jävligt nervösa för hur det ska gå och håller i varandra hårt när vagnen börjar åka uppför. NOTE - alla andra bara småtjattrar med varandra när de åker den här linbanan som har världsrekord i vertikal stigning som om de gjorde det varje dag. Helt sjukt! Min mor får lite smått panik och håller jävligt hårt i mig. Jag känner också hur det börjar krypa av obehag i min egen kropp.

 

Linbanan har ett stopp på mitten där man går ut, runt och ställer sig i nästa linbana. Här försöker min mamma banga.

Mor: Kolla hur högt upp det är vi ska! (pekar upp mot toppen som faktiskt ser jävligt obehagligt högt upp nu.)

Jag: Kan ju inte banga nu när vi är halvvägs.

Mor: Men kolla, man kan gå lite å ta en fika å åka ner igen.

Jag: Vi kommer ånga oss om vi inte åker högst upp nu.

Mor: Nehedå!

Jag: Vi har ju BEATALAT för att åka högst upp!

Mor: Det är bara pengar, jag snackar om mitt LIV här!

 

Jag skiter i att hon är smått panikslagen och drar in henne i vagnen. Den här biten var läskigare för den va lite vingligare, lite snabbare och när vi klev av va det halt å isigt. Väl på toppen så försvinner mamma bort i hjärnan och kan inte njuta av utsikten. Vi går runt till alla terasserna, fotar Mont Blanc och utsikten. Jag drar runt med morsan som panikar när vi ska gå över en liten bro och sedan uppför en ståltrappa. Den ståltrappan var jävligt obehaglig då det liksom var en 'hålig' trappa och man kunde se hur det stupade rakt ner undertill. Sen tar vi en liten fika och åker ner igen. Väl på marken är vi helt utslagna efter äventyret men kan iaf pusta ut och vara jävligt stolta över att vi är modiga kvinnor! We did it!